Tack och lov mådde jag bra när jag vaknade efter gårdagens marknad.
Vi gick omkring en massa på kvällen mellan stånd och karuseller eftersom jag lätt blir åksjuk höll jag mig på marken och tittade på när dom andra snurrade å snurrade.
Telefonen surrade på bordet jag tittade och möttes av min gravida kompis nummer, jag tryckte av visst var det taskigt i mångas ögon men just nu orkade jag inte.

Det såg ut att bli en varm solig dag, det fanns grillkorv i frysen och grönsaker, majskolvar i kylen perfekt middagen klar idag.
Jag tog fram picknick korgen och plockade i bestick och tallrikar.
-älskling har vi grillkol eller engångsgrill?
Mm i förådet båda delarna.
- jag tänkte vi kunde grilla vid Vättern i eftermiddag?
- det låter bra svarade maken från duschen.

På dagen passade jag på att skura av våra fönster det var verkligen behövligt, massa pollen hade gjort dom gula.
Sate upp nya gardiner i vit spetts och flyttade omkring sakerna något.
Nöjd satte jag mig i soffan och var riktigt imponerad av vad snyggt det blev.

Bredvid mig på soffan låg hänt extra jag ögnade igenom den i väntan på att maken skulle komma ut.
Sidan fyra blev jag fast! rubriken
Vår barnlöshet drev oss isär!
Mitt hjärta stannade till!
Det var en tragisk berättelse om kärlek, besvikelse, sorg jag kände igen mig så i allt hon skrev om saknaden tomheten, ensamheten hur allt detta skadat dom så att dom tappade bort varandra.

Maken kom ut och jag skyndade fram och la armarna om hans hals, jag berättade om artikeln i tidningen och kände ångesten tänk om vår kärlek inte heller kommer klara fler sorger?
-klart den gör älskling sa han vi gör ju detta tillsammans.
Det kändes bra att höra.

Vi hjälptes åt att packa ihop det sista inför grillningen och sedan gick vi mot bilen.
Vinden var ljum och solen värmde så skönt, tänk om det kunde vara så här varje dag.
Vi hittade en parkering och letade upp en bra platts på stranden det var mycket folk men inget som störde.
Jag la mig på ryggen på filten och tittade upp på himmelen blå med enstaka tunna moln som rörde sig sakta.
Folk skrattade och badade solen brände skönt på huden, fötterna i sanden.
Maken låg bredvid och läste en bok han hade knutit en skarf om huvudet han var så fin i det.

Vi tillbringade hela dagen där han och jag...

Marknadsdagen var här, vädret var soligt och varmt.
Jag önskade att jag kunde känna som vädret var, men hos mig var det mestadels molnigt.
Som Ior i Nalle Phu som har ett eget litet regnmoln över huvudet.
Det plingade oupphörligen i mobilen, Nettan och hennes knasiga kommentarer hon fick mig att le.
Hon är en riktig vän som alltid finns där fast jag varit så nere ett bra tag nu.

Vi skulle käka nått ute tillsammans med dom innan vi gick ner på marknaden.
Jag gick in och rotade fram nått att ta på mig, jeanskjol och linne och tunnare kofta samt converce det får bli bra.
Håret flätade jag bak och gjorde en knut,luggen sned inbakad fläta och sist lite smink.

Jag hörde klirr från köket vill du ha en kall frågade han
-gärna ropade jag tillbaka
Vi satte oss på balkongen och njöt av solen och den kalla ölen.
Just nu kändes det bra igen bara vi här och nu, jag kände mig lugnare och mer stabil i humöret idag det behövde jag.
Vi satt där och pratade så två öl senare ringde jag Nettan och bestämde vilken buss vi skulle ta.
Dom var sugna på zoya mat och det var en av våra favoritställen också så är skulle vi mötas.
Jag skyndade ut och kollade en sista gång hur jag såg ut och slängde på mig skorna.

Hand i hand skyndade vi till bussen, det stod en del och väntade så vi hann fram i tid.
Det var ett himla surr på bussen med uppspelta människor det luktade parfym och alkohol några satt och sjöng längre bak.
Det tog Max 10 minuter ner till stan jag tittade ut och märkte vad vackert allt hade blivit det blommade överallt jag blev riktigt rörd, säkert hade alkoholen en viss del i det men iaf.

Bussen bromsade in vi var framme vi skyndade till mötesplatsen, dom hade hittat ett bord längre ner i ett hörn perfekt! Skönt att sitta lite avskilt.
Det var roligt att träffas och vi pratade om gamla minnen, tokiga saker vi gjort tillsammans under åren.
Maten var som förväntad underbar en ren kärlekshandling för smaklökarna.
Vi avslutade måltiden med friterad banan och glass.

Mätta och belåtna tog vi oss neråt stan, det var packat med människor uteserveringarna var proppfulla och det spelades musik från olika håll.
Massa marknadsstånd det fanns allt möjligt mycket krafs men oxå annat bra.
Jag hittade en keps och ett par brillor, tivolit dånade och folk skrek i attraktionerna jag skrattade till det är nått visst med marknader iaf.

Vi stannade till vid en uteservering och beställde var sin drink och lite nötter det var mysigt det doftade gott från alla utekök mat från alla länder, brända mandlar och sockervadd, i kväll skulle vi bara ha det bra..

Jag kände mig så orolig och rastlös, känslorna löpte amok.
Jag försökte läsa, sticka, gå en promenad men hela tiden kämpades mellan gråt och ilska.
Medans andra koppen kaffe slank ner
Slog det mig måla! Ja varför inte?
Jag slet åt mig förådsnyckeln till källaren och skyndade ner.

Fy som här såg ut! Lastat från golv till tak med allt mellan himmel och jord, här fanns massa blomkrukor, lampor, tavlor ja Gud vet hur mycket.
Jag lyckades tränga mig in och skapa lite platts att röra mig på.
Vi hade nog tänkt åka till tippen i nått år nu men sen skjuts det liksom bara upp.
Men där stod dom äntligen mina Canvas tavlor färgerna låg bredvid i en låda tillsammans med penslarna.
Nöjd och lite mer tillfreds vände jag tillbaka till lägenheten.

Väl inne slet jag bort plasten från tavlan och satte mig på golvet mitt i köket.
Jag tog en papptalrik la en klick av varje färg och stirrade på den tomma duken, jaha å vad ska jag måla?
Jag blundade och satte ner händerna i färgen det var kallt men så härlig känsla jag log.
Jag började måla med händerna kände färgerna glida över tavlan händerna fick fritt spelrum och jag flöt bara med, det var som om smärtan lättade för plötsligt grät jag, det blev en befrielse att kunna släppa taget.
Jag kladde kravlöst det behövde inte bli någonting inga krav inga måsten utan bara här och nu.
Jag öppnade ögonen först efter att jag tagit bort händerna från duken, det var färger huller om buller i alla dess färger där fanns min smärta och ångest.

Det var skönt att backa ifrån den och bestämma att den får ligga kvar där ett tag.
Maken kom ut och tittade på mina kladdiga händer och skapandet mitt på golvet.
-färgstark! Sa han samtidigt som han log åt mina kladdiga händer.
- mm svarade jag det känns så skönt nu.

Jag gick in och tvättade av händerna handfatet färgades av rött, gult och gröna nyanser.
Nu var jag bara tom det var precis vad jag behövde avsluta dagen med i morgon är det marknad..

Där försvann den positiva andan igen, igår ringde en kompis och meddelade sin graviditet.
Det var det enda jag hörde av hela samtalet, jag tror jag sa grattis iaf.
Det gjorde så ont i hjärtat att inte kunna glädjas för deras skull men jag blev mest arg och ledsen så efter samtalet grät jag till och från resten av kvällen.
Jag drömde att jag var gravid vaknade kallsvettig med handen på magen och grät mig till sömns igen.
De följande dagarna var hemska jag tappade fotfästet.

Hur skulle vi kunna umgås med dom?
Tänk om hon ringer varje dag nu, jag vill inte prata med henne jag vill radera henne ur mitt liv just nu.
Vi måste flytta! Åka här ifrån allt bara snurrade.
Fly skrek hela mitt jag men det var ju ingen lösning det visste mitt förnuftiga jag, men den Marie var just nu borta.

Allt stod still ännu en gång, livet gick vidare för alla andra men vårt stod på paus, jag som hade känt mig starkare.
Jag gick för att borsta tänderna och göra mig iordning inför natten jag stirrade på min spegelbild, blek och svullen i ansiktet av allt gråtande detta måste vända.
Sista anhalt toaletten jag satte mig och hängde med ansiktet i händerna sträckte mig efter toalettrullen reste mig, blod jag kollade jag hade fått mens det var första efter operationen.

Det kändes bra att kroppen fungerade trots omständigheterna jag släkte och gick ut till sovrummet och kröp ner till maken, jag har fått mens viskade jag
- skönt svarade han och drog mig närmare.
Vad vore jag utan dina andetag?...

Helgen närmade sig det skulle va marknad i stan då.
Normalt sett har jag inga problem med mycket folk men nu gick jag på en så tunn lina det var lätt att ramla av.
Varje dag var en kamp att hålla sig kvar på banan.
Vi hade löst bestämt att gå ner med Nettan& Patte och ev stanna och ta nått gott att dricka på någon utav alla uteserveringarna, nu hade det blivit så pass varmt att man kunde njuta när solen var framme.


Jag gick mellan fönstren och kände på jorden i våra växter det var verkligen på tiden att vattna, fantastiskt att dom överlever min misshandel gröna fingrar har jag då aldrig haft.
Zinkkrukorna gjorde sig bra där dom stod dom var precis så lagom slitna som jag gillade.

Det doftade gott från köket köttgrytan hade kokat länge och väl, man anade chili, lök och paprika en härlig kombo för smaklökarna.
Nu var jag riktigt hungrig klirret från tallrikarna när maken dukade gjorde mig så varm i hjärtat.

Jag gick ut och hämtade vattenkanna under bänken innan jag gick ut kramade jag om honom där han stod vid spisen.
Han log och sa med ett skratt
-å härligt! Nått speciellt?
- bara för att du är du sa jag och nöp till han i baken innan jag gick.

- Skynda tillbaka ropade han
Det är mat nu.

Jag hoppas att de bra dagarna blir längre och fler precis som att lära sig flyga och landa...

De senaste dagarna har jag funderat mycket på Utomkvedshavandeskap varför fick jag det? Kunde jag bli drabbad ännu en gång?
Klart jag hörde vad läkaren sa att det satt fel och växte i min äggledare och att det inte kunde överleva där att det kunde vara dödligt om äggledaren sprack.
Hittills hade jag inte vågat googlat om det för rädslan att bli knäckt igen var så stark.

Men nu var behovet att veta mer viktigare än rädslan.
Så efter middagen tog jag datorn och satte mig i soffan slog in det hämska ordet och stirrade på alla länkar som ploppade upp, jag välde en och började läsa.
Den ena jobbiga bilden efter den andra, sorgliga berättelser om andra i samma sitts.
Jag blev rädd! Det står att det är ovanligt varför är det så många som råkat ut för detta isf?
Fy det kändes overkligt men dock så nära, tänk om jag inte vågar försöka igen..


Jag satt säkert där i två timmar och sörjde över oss som genomlidit samma sak, undra hur dom gjort för att komma vidare med sina liv?.
Samtidigt kände jag mig mindre ensam om det nu var nått bra.

Jag stängde datorn och sappade mellan tv kanalerna i hopp om att hitta nått lite mer upplyftande.
Det hade börjat mörkna ute, jag tände ljuset på bordet och lutade mig bakåt doften av sommarbär fyllde rummet.
Allt kommer nog ordna sig till slut..

Doften och smaken i munnen var motbjudande, det blev för mycket av det goda under grillkvällen.
Huvudvärkstabletter och kaffe var det enda jag kunde tänka på.
Kaffekokaren lät ovanligt högt denna morgonen och kaffet luktade starkt.
Jag öppnade fönstret sög in frisk luft i näsan underbart.
Grannen höll visst på att måla om huset märkte jag först nu, det kändes skönt att vara mera närvarande än jag kunnat vara på länge.

Jag kände mig mer normal för varje dag som gick små små steg åt rätt riktning.
När jag mår som bäst får jag massa idéer att göra om hemma, jag älskar second hand fantastiskt! Det finns ju hur mycket kul som helst,
Det var tacksamt att leva.

Jag slängde ett öga på griffeltavlan det var mycket fattas fattas, så blir till att åka och handla under dagen.
Maken kom ut lagom fräsch han också jag skrattade.
Godmorgon sa jag och log han blinkade tillbaka.

Vi pratade om gårdagen och kom även in lite på vad dom sagt i Lindköping, det kändes bra att nästan bestämt att vi skulle köra på igen efter mens nummer två.

Efter frukosten fixande vi klart hemma nu var vi klara för matinhandlingen.
Jag gillar citycros och maken maxi så blir troligtvis båda ställena.
Massa bilar på parkeringen suck! Jobbigt! Det är en av de tråkiga sakerna med varuhus alla bufflar sig fram.
Vi grabbade en scanner och så satte vi igång, frukt och grönt vidare till lotion, schampo och dylikt efter det kläder där bara måste man ju stanna till lite.
Leggings å ny bh och ett paket strumpor var, sen bara resten kvar.
Det gick ganska fort trots allt och vi nöjde oss med citycros denna gången.
På väg hem tankade vi och tog en to go kaffe och en muffins sämre kunde man ju ha det eller hur?

I kväll ska vi käka ost och kex till det spelar vi lite yatzy livskvalité tycker jag...

På morgonen hade jag bestämt mig att ringa och bara höra med kliniken när det skulle vara ok att försöka igen.
Jag visste inte om jag vågade igen?
Men tanken om att bli barnlösa utan fler fajter kändes inte som något jag kunde acceptera.
Jag hällde upp mitt morgonkaffe och tog fram papperna från kliniken när jag slog numret ökade hjärtslagen,
Det ringde ett par signaler innan någon svarade.
Kvinnan i andra änden hette Eva
Hon var väldigt hjälpsam och stöttande hon förklarade att en till två menscyklar är nog bra för kroppen innan man testat igen.
Vi hade ju ägg kvar så en ostimmulerad cyckel är ju det bästa.

Jag tackade för all hjälp och la på, det kändes tryggt och bra som en livlina att hänga fast vid.
Maken blev glad och lättad han också det fanns trots allt hopp kvar.

Det kändes som att resten av dagen skulle bli bra! Jag hade fått mer energi,glädje.
Under frukosten bläddrade jag igenom lite Ica kuriren och fastnade för en smarrig sockerkaka med glasyr som jag måste göra till eftermiddagskaffet.

Eftersom jag kände mig lite mer uppåt så passade jag på att städa av, och slängde ihop den berömda kakan.
vi spelade hög musik och hade det bara bra.
Maken ringde upp Nettan å Patte bjöd hem dom på grillkväll och kubbspel.

Framåt kvällen kände jag mig nöjd över dagen grillen var tänd och humöret på topp, när vi såg deras bil komma på gatan kände jag en sån tacksamhet över att ha sånna fina vänner.

Vi åt spelade kubb och blev proppmätta och myggbitna till tidigt på morgonen.