Morgonen därpå kände jag mig piggare jag hade kunnat äta kvällsmaten som hade serverats föregående kväll.
Blåsan var sådär rolig ibland samarbetade den å andra gånger fick jag tappas, strunt samma idag vill jag bara hem.

Frukostvagnen skramlade i korridoren det kurrade lite i magen in kom två sköterskor, den ena frågade om vad jag ville att äta mesans den andra tog mitt blodtryck och tempen i örat effektivt arbete.
Det fick bli macka med varm choklad lätt att få ner och upp.
Hon frågade om jag varit på toaletten jag nickade till svar( lögn) jag tänkte testa efter maten tänkte jag för mig själv.
När den ena kom med brickan kände jag åter suget i magen det doftade gott, jag började äta och njöt faktist en smula.
Jag blev proppmätt som efter ett julbord all ångest, smärta som varit hade tagit bort min hunger.

Maken kom in i salen och jag sken upp, han hade köpt en nalle som tröst å vad jag älskade honom.
Vi kramades och jag grät en skvätt av lättnad över att han var här och sorgen över det som var borta.
Hur allt som var så fantastiskt nu hade blivit ett stort tomrum i våra hjärtan.

Vi blev avbrutna av att läkaren kom in på salen, han frågade samma frågor om hur natten varit om smärtan, kisseriet, maten osv.
Allt bra svarade jag när får jag åka hem?
Idag om du kan kissa sa han, ja jo det ska jag göra nu stakade jag fram.
Känner du dig redo kan du åka i stort sett när jag gått.
Förresten här har du ett nummer som du kan ringa och boka tid för samtal om du behöver avslutade han med innan han lämnade oss.
Jag slängde lappen i sängbordslådan, prata med nån! Jag blev så arg! Vad hjälper det?
Maken la handen på min arm det är ok sa han bara.

Jag satte mig på sängkanten det snurrade till ännu en gång men slutade fortare, jag går på toan sa jag tyst.
Det tryckte och värkte till ett par gånger i benet och magen men inte så jag fick stanna innan jag var framme.
Jag fick sitta ett tag innan det äntligen kom ut fantastiskt skönt att slippa katetern.

Jag skyndade mig så fort jag kunde tillbaka, bad maken om hjälp att plocka samman mina saker nu ville jag bara hem bort från mördarsjukhuset.
Vi gick ut hand i hand precis som vi gick in den där dagen...