Jag var en flitig besökare till kuratorer, psykologer gjorde akupunkturer testade massage och promenader under några månader.
Jag köpte dyra kapslar på hälsokosten för att kroppen skulle må bättre fast jag vet inte om det gjorde nån skillnad egentligen.
Men nu visste jag att nu hade jag maxat kroppen och psyket lite iaf.
Jag kände mig starkare denna dagen och slängde Snabbt ihop dagens middag och kände mig väldigt nöjd, resten av dagen låg jag i soffan och bläddrade i en tidning somnade mellan varven och bara var.

När maken kom hem rullade vi igång en film och där låg vi resten av denna kväll.

Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls.
Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familjer ja allt för att stänga den smärtsamma dörren.

Ibland kändes det som jag lyckats döda den biten av mig själv att sluta vilja ha barn, dock höll den bara i sig max några dagar sedan växte klumpen igen. Ska jag någonsin bara kunna acceptera?

Varför kunde inte bara längtan försvinna och dö ut?...