Höga ljud och maskiner som pep jag öppnade ögonen nu var det över.
Hej har du vaknat nu?
Kan du skala din smärta 1-10.
7 sa jag tyst hon nickade och sträckte sig efter en spruta som låg på sängbordet det värmde till i magen.
Jag lyfte på täcket och förde ner handen mot ljumsken, det satt ett ganska stort plåster med nån typ av vaddering där hade dom skrapat bort vårt barn.
Tårarna rann ännu en gång ner från kinderna.

Sköterskan var snabbt på platts och strök mig på kinden, det blir lättare med tiden. Nu får du bara ta en minut i taget bara andas.
Det kommer aldrig att bli bättre hulkade jag fram.. Hur skulle det?!

På nått sätt kände jag mig ändå lugnare efter ett tag och runt ett tiden fick jag åka upp till avdelningen.
Samma rum med samma ångest.
Jag behövde tömma blåsan det kändes omöjligt långt att gå, jag tog tag i sängbordet och drog mig upp till sittande.
Rummet snurrade och jag mådde pyton! Tack å lov fanns en spykopp på sängbordet.
Jag höll den i handen och droppställningen i den andra, sedan började hasandet fram till toaletten.
Det värkte i ljumsken och magen var svullen och hård.

Det var skönt att sätta sig ner jag blundade och pressade på lite, det högg till i såret men inget hände
Vad är nu detta?
Jag behövde kissa och det är nu!
Där satt jag tålmodigt en bra stund.
Jag började bli matt så beslöt mig för att bege mig mot sängen.
Lägligt nog passerade en sköterska precis när jag gick ut, jag förklarade att det inte gick att få ut nått ut blåsan.

Jag återkommer alldeles strax så ska jag titta.
Jag hankade mig fram och lyckades lägga mig precis sen stod hon där med en aparat( bladder) kallade hon den.
Lite kladd på magen och sen tryckte hon runt på blåsan, det var tydligen väldigt mycket i därför skulle jag tappas med en kateter.
Det gjorde inte direkt ont mer obehagligt men en underbar känsla när den var tömd.

Jag pustade ut kände hur tröttheten kom tillbaka.
Jag blundade försökte slappna av och vila lite, dörren öppnades och min älskling visade sig.
Hej! Jag har saknat dig sa jag detsamma svarade han sen småpratade vi om det som hänt efter jag vaknat.
Vad ska vi göra nu sa jag.. Vi ska försöka igen vi ska aldrig ge upp.

Vi ska kämpa tills vi blir föräldrar tills vi har vårt barn i famnen.