De senaste dagarna har jag funderat mycket på Utomkvedshavandeskap varför fick jag det? Kunde jag bli drabbad ännu en gång?
Klart jag hörde vad läkaren sa att det satt fel och växte i min äggledare och att det inte kunde överleva där att det kunde vara dödligt om äggledaren sprack.
Hittills hade jag inte vågat googlat om det för rädslan att bli knäckt igen var så stark.

Men nu var behovet att veta mer viktigare än rädslan.
Så efter middagen tog jag datorn och satte mig i soffan slog in det hämska ordet och stirrade på alla länkar som ploppade upp, jag välde en och började läsa.
Den ena jobbiga bilden efter den andra, sorgliga berättelser om andra i samma sitts.
Jag blev rädd! Det står att det är ovanligt varför är det så många som råkat ut för detta isf?
Fy det kändes overkligt men dock så nära, tänk om jag inte vågar försöka igen..


Jag satt säkert där i två timmar och sörjde över oss som genomlidit samma sak, undra hur dom gjort för att komma vidare med sina liv?.
Samtidigt kände jag mig mindre ensam om det nu var nått bra.

Jag stängde datorn och sappade mellan tv kanalerna i hopp om att hitta nått lite mer upplyftande.
Det hade börjat mörkna ute, jag tände ljuset på bordet och lutade mig bakåt doften av sommarbär fyllde rummet.
Allt kommer nog ordna sig till slut..