Dagarna gick vissa var tyngre än andra, speciellt när man stötte på någon gravid på stan.
Ibland fick jag bara sätta mig stilla och försöka andas.
Jag blev liksom hatisk på magar och barnvagnar som att det skulle vara deras fel att det blev så för oss.
Jag kände mig samtidigt skamsen samtidigt långt därinne visste jag ju att fallet inte var så.
Jag var rädd för att gå ner mig och bli bitter.

Jag letade olika saker att förströ tiden med, jag läste att virka och sticka skulle vara nyttigt så nästkommande lördag åkte vi ner till torget och shoppade virke, broderi och lite annat smått i å gott.
Vi hade det mysigt njöt av vinden i ansiktet alla dofter från kryddor och nybakat.
Detta måste vi göra oftare sa maken och kramade min hand lite hårdare.

De senaste dagarna hade
jag snuddat lite vid tanken att det faktist fanns nått ägg kvar i fysen i Lindköping, vi hade fortfarande en chans... för att i nästa sekund bli stel av skräck orkade vi?
Jag hade läst att man för tillbaka ägget i naturlig cyckel så sen är det bara raketerna som man måste hålla på med, det lät ju ganska ok sen är det ju det värsta kvar den eviga väntan, hoppet, förtvivlan eller glädje.

Jag hade inget sagt till maken att jag ens vågat fundera i dom banorna, jag ville känna lite till på det innan jag sa någonting.
Det kändes skönt att ha makten att vi kunde bestämma om när, var, hur vi skulle eller inte det gav mig en livboj att klamra mig fast vid.

Jag letade upp mystofflorna och gick ut i köket ikväll skulle vi äta tunnbrödsrulle med tonfiskröra..