De senaste dagarna har jag funderat mycket på Utomkvedshavandeskap varför fick jag det? Kunde jag bli drabbad ännu en gång?
Klart jag hörde vad läkaren sa att det satt fel och växte i min äggledare och att det inte kunde överleva där att det kunde vara dödligt om äggledaren sprack.
Hittills hade jag inte vågat googlat om det för rädslan att bli knäckt igen var så stark.

Men nu var behovet att veta mer viktigare än rädslan.
Så efter middagen tog jag datorn och satte mig i soffan slog in det hämska ordet och stirrade på alla länkar som ploppade upp, jag välde en och började läsa.
Den ena jobbiga bilden efter den andra, sorgliga berättelser om andra i samma sitts.
Jag blev rädd! Det står att det är ovanligt varför är det så många som råkat ut för detta isf?
Fy det kändes overkligt men dock så nära, tänk om jag inte vågar försöka igen..


Jag satt säkert där i två timmar och sörjde över oss som genomlidit samma sak, undra hur dom gjort för att komma vidare med sina liv?.
Samtidigt kände jag mig mindre ensam om det nu var nått bra.

Jag stängde datorn och sappade mellan tv kanalerna i hopp om att hitta nått lite mer upplyftande.
Det hade börjat mörkna ute, jag tände ljuset på bordet och lutade mig bakåt doften av sommarbär fyllde rummet.
Allt kommer nog ordna sig till slut..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna gick och även månader, jag hittade saker att förströ mig med försökte bara finnas och vara. Vi hade börjat nudda och nämna att är vi redo att ge upp redan? Eller hur kände vi? Någonting inom mig fortsatte att påkalla min längtan efter barn...

Jag var en flitig besökare till kuratorer, psykologer gjorde akupunkturer testade massage och promenader under några månader. Jag köpte dyra kapslar på hälsokosten för att kroppen skulle må bättre fast jag vet inte om det gjorde nån skillnad egentli...

Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls. Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familje...

Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade. Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet. Vi var dömda andades bara...

Natten gick och dagen efter framåt middagstid kände jag en bekant smärta på vänster äggstock, hjärtst stannade till för en stund jag försökte slå bort tanken att någonting skulle vara fel. 2 dagar senare ligger jag på akuten med knäna mot magen oc...