Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade.
Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet.
Vi var dömda andades bara, tänkte inte...jag hatade min kropp varför ville den mig så jävla illa!!
Ärren på min kropp gjorde sig påminda av värk till och från som att jag en sekund kunde glömma..

Glömma att vi ännu en gång misslyckats.....

Natten gick och dagen efter framåt middagstid kände jag en bekant smärta på vänster äggstock, hjärtst stannade till för en stund jag försökte slå bort tanken att någonting skulle vara fel.

2 dagar senare ligger jag på akuten med knäna mot magen och tårarna strömmades ner från mina kinder, ett vaginalt ultraljud senare visade ett utomkvedshavandeskap, jag stirrade på skärmen medans läkaren pekade på en större böld som satt i äggledaren.
Tyvärr blir det operation i morgon för att ta bort embriot sa han, jag skrek rakt ut neej ni måste kunna flytta på det gör någonting.

Natten låg jag stirrandes upp i taket på kirurgen, en levande mardröm.