Dagarna gick vissa var tyngre än andra, speciellt när man stötte på någon gravid på stan.
Ibland fick jag bara sätta mig stilla och försöka andas.
Jag blev liksom hatisk på magar och barnvagnar som att det skulle vara deras fel att det blev så för oss.
Jag kände mig samtidigt skamsen samtidigt långt därinne visste jag ju att fallet inte var så.
Jag var rädd för att gå ner mig och bli bitter.

Jag letade olika saker att förströ tiden med, jag läste att virka och sticka skulle vara nyttigt så nästkommande lördag åkte vi ner till torget och shoppade virke, broderi och lite annat smått i å gott.
Vi hade det mysigt njöt av vinden i ansiktet alla dofter från kryddor och nybakat.
Detta måste vi göra oftare sa maken och kramade min hand lite hårdare.

De senaste dagarna hade
jag snuddat lite vid tanken att det faktist fanns nått ägg kvar i fysen i Lindköping, vi hade fortfarande en chans... för att i nästa sekund bli stel av skräck orkade vi?
Jag hade läst att man för tillbaka ägget i naturlig cyckel så sen är det bara raketerna som man måste hålla på med, det lät ju ganska ok sen är det ju det värsta kvar den eviga väntan, hoppet, förtvivlan eller glädje.

Jag hade inget sagt till maken att jag ens vågat fundera i dom banorna, jag ville känna lite till på det innan jag sa någonting.
Det kändes skönt att ha makten att vi kunde bestämma om när, var, hur vi skulle eller inte det gav mig en livboj att klamra mig fast vid.

Jag letade upp mystofflorna och gick ut i köket ikväll skulle vi äta tunnbrödsrulle med tonfiskröra..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna gick och även månader, jag hittade saker att förströ mig med försökte bara finnas och vara. Vi hade börjat nudda och nämna att är vi redo att ge upp redan? Eller hur kände vi? Någonting inom mig fortsatte att påkalla min längtan efter barn...

Jag var en flitig besökare till kuratorer, psykologer gjorde akupunkturer testade massage och promenader under några månader. Jag köpte dyra kapslar på hälsokosten för att kroppen skulle må bättre fast jag vet inte om det gjorde nån skillnad egentli...

Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls. Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familje...

Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade. Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet. Vi var dömda andades bara...

Natten gick och dagen efter framåt middagstid kände jag en bekant smärta på vänster äggstock, hjärtst stannade till för en stund jag försökte slå bort tanken att någonting skulle vara fel. 2 dagar senare ligger jag på akuten med knäna mot magen oc...