Höga ljud och maskiner som pep jag öppnade ögonen nu var det över.
Hej har du vaknat nu?
Kan du skala din smärta 1-10.
7 sa jag tyst hon nickade och sträckte sig efter en spruta som låg på sängbordet det värmde till i magen.
Jag lyfte på täcket och förde ner handen mot ljumsken, det satt ett ganska stort plåster med nån typ av vaddering där hade dom skrapat bort vårt barn.
Tårarna rann ännu en gång ner från kinderna.

Sköterskan var snabbt på platts och strök mig på kinden, det blir lättare med tiden. Nu får du bara ta en minut i taget bara andas.
Det kommer aldrig att bli bättre hulkade jag fram.. Hur skulle det?!

På nått sätt kände jag mig ändå lugnare efter ett tag och runt ett tiden fick jag åka upp till avdelningen.
Samma rum med samma ångest.
Jag behövde tömma blåsan det kändes omöjligt långt att gå, jag tog tag i sängbordet och drog mig upp till sittande.
Rummet snurrade och jag mådde pyton! Tack å lov fanns en spykopp på sängbordet.
Jag höll den i handen och droppställningen i den andra, sedan började hasandet fram till toaletten.
Det värkte i ljumsken och magen var svullen och hård.

Det var skönt att sätta sig ner jag blundade och pressade på lite, det högg till i såret men inget hände
Vad är nu detta?
Jag behövde kissa och det är nu!
Där satt jag tålmodigt en bra stund.
Jag började bli matt så beslöt mig för att bege mig mot sängen.
Lägligt nog passerade en sköterska precis när jag gick ut, jag förklarade att det inte gick att få ut nått ut blåsan.

Jag återkommer alldeles strax så ska jag titta.
Jag hankade mig fram och lyckades lägga mig precis sen stod hon där med en aparat( bladder) kallade hon den.
Lite kladd på magen och sen tryckte hon runt på blåsan, det var tydligen väldigt mycket i därför skulle jag tappas med en kateter.
Det gjorde inte direkt ont mer obehagligt men en underbar känsla när den var tömd.

Jag pustade ut kände hur tröttheten kom tillbaka.
Jag blundade försökte slappna av och vila lite, dörren öppnades och min älskling visade sig.
Hej! Jag har saknat dig sa jag detsamma svarade han sen småpratade vi om det som hänt efter jag vaknat.
Vad ska vi göra nu sa jag.. Vi ska försöka igen vi ska aldrig ge upp.

Vi ska kämpa tills vi blir föräldrar tills vi har vårt barn i famnen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna gick och även månader, jag hittade saker att förströ mig med försökte bara finnas och vara. Vi hade börjat nudda och nämna att är vi redo att ge upp redan? Eller hur kände vi? Någonting inom mig fortsatte att påkalla min längtan efter barn...

Jag var en flitig besökare till kuratorer, psykologer gjorde akupunkturer testade massage och promenader under några månader. Jag köpte dyra kapslar på hälsokosten för att kroppen skulle må bättre fast jag vet inte om det gjorde nån skillnad egentli...

Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls. Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familje...

Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade. Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet. Vi var dömda andades bara...

Natten gick och dagen efter framåt middagstid kände jag en bekant smärta på vänster äggstock, hjärtst stannade till för en stund jag försökte slå bort tanken att någonting skulle vara fel. 2 dagar senare ligger jag på akuten med knäna mot magen oc...