På morgonen hade jag bestämt mig att ringa och bara höra med kliniken när det skulle vara ok att försöka igen.
Jag visste inte om jag vågade igen?
Men tanken om att bli barnlösa utan fler fajter kändes inte som något jag kunde acceptera.
Jag hällde upp mitt morgonkaffe och tog fram papperna från kliniken när jag slog numret ökade hjärtslagen,
Det ringde ett par signaler innan någon svarade.
Kvinnan i andra änden hette Eva
Hon var väldigt hjälpsam och stöttande hon förklarade att en till två menscyklar är nog bra för kroppen innan man testat igen.
Vi hade ju ägg kvar så en ostimmulerad cyckel är ju det bästa.

Jag tackade för all hjälp och la på, det kändes tryggt och bra som en livlina att hänga fast vid.
Maken blev glad och lättad han också det fanns trots allt hopp kvar.

Det kändes som att resten av dagen skulle bli bra! Jag hade fått mer energi,glädje.
Under frukosten bläddrade jag igenom lite Ica kuriren och fastnade för en smarrig sockerkaka med glasyr som jag måste göra till eftermiddagskaffet.

Eftersom jag kände mig lite mer uppåt så passade jag på att städa av, och slängde ihop den berömda kakan.
vi spelade hög musik och hade det bara bra.
Maken ringde upp Nettan å Patte bjöd hem dom på grillkväll och kubbspel.

Framåt kvällen kände jag mig nöjd över dagen grillen var tänd och humöret på topp, när vi såg deras bil komma på gatan kände jag en sån tacksamhet över att ha sånna fina vänner.

Vi åt spelade kubb och blev proppmätta och myggbitna till tidigt på morgonen.

Kvällen var lyckad en del dansande och mycket skrattande.
På vägen hem köpte vi mat som vi satte oss på kyrktrappan och glufsade i oss det var så gott och skönt att äta ute, det luktade gott av försommarvärmen.
Det värkte i fötterna och jag tog av mig pumpsen och lät tårna få vila innan vi skulle gå hem som väl var tog det Max 20 minuter att gå.

Vi blev sittandes alla fyra och prata länge innan vi skildes åt och vi började vår vandring hem.
Det skulle bli skönt att komma hem och tvätta av mig det allt smink som nu kändes som ett vaxlager.
Vi gick sakta och stannade när jag kände att det behövdes.
Äntligen såg vi trappan till lägenheten det skulle bli skönt att hoppa i nattlinne och mjuktofflor.

Jag skyndade in i badrummet och satte mig på toan, kollade plåstret i ljumsken det såg fint ut inget blod eller så.
Det knöt sig i magen och där var jag tillbaka i verkligheten, som att blåsa bort en lätt fjäder från handen så var kvällens glädje redan bortglömd.

Jag tvättade av ansiktet jag tittade mig i spegeln med allt det svarta från maskaran rann ner för mina kinder, vem försökte jag lura?
Det var såhär jag kände mig inombords en svart sörja.

Några djupa andetag senare lämnade jag badrummet och gick mot soffan, men vad har hänt säger han och omfamnar mig.
Nä samma sa jag med en klump i halsen det liksom bara kommer över mig.
Samma här sa han det kändes skönt att vi kunde dela detta här och nu inga överflödiga pepp ord eller nått.
Kärleken övervinner allt sa han och jag nickade till svar.
Kudden i soffan såg ingivande ut jag satte mig och drog täcke och kudde närmare, maken satte sig la fötterna på bordet och la min kudde i hans knä kom sa han.

Ännu en natt var kommen..

Jag vaknade av att mobilen ringde ett himla fumlande innan jag hittade den, hallå sa jag hest..
Tjenna! Det var makens kusin Nettan hon var helt uppe i varv det är 80 tals fest i kväll på krogen vi måste bara gå.
Kan jag få vakna och gå upp sa jag med ett skratt, jag ringer dig när kaffet är klart sa jag och la på.
Maken hade vänt sig mot mig och log han oxå det gick inte gå miste om vem det var som ringde.

Det kanske skulle vara så dumt?
Eller?
Det får du avgöra sa han, vi kan ju sitta med nått gott och dricka å bara ta det lugnt.
Fy jag visste inte om jag ville ha det roligt så snart efter allt som hänt, samtidigt ville jag få må bra och glömma de få gånger jag kunde.

Efter övervägande och ett par koppar kaffe senare ringde jag upp henne och sa att vi hänger på.
Vi kände både henne och hennes pojkvän sedan många år så vi kände oss trygga med dom.
Dom visste även om det vi hade gått igenom.

Vi tog det lugnt hela förmiddagen köpte hämtmat och jag provade halva garderoben inför kvällen.
Tillslut blev det slitna jeans, shockrosa linne och svarta benvärmare över byxorna massa stora silverarmband och våfflat hår, mycket smink och en jeansjacka sist men inte minst rosa pumps,
Det kommer bli så bra.

Maken körde på samma fast han stoppade i jeansen i vita strumpor och hade snyggskor och vit T-shirt i stoppad i byxorna.

I kylen fanns två flaskor vitt vin som vi köpt för längesedan och som bara blivit bortglömt.
Det doftade fruktigt och fräscht jag smuttade lite mm det var gott, jag tog med glaset in i badrummet och satte på en skiva med gamla godingar jag sjöng med lite väl högt för rätt som det va stod maken i dörren och skrattade.

Vi blev båda nöjda hur vi såg ut
Och lagom glada av vinet i kväll var det vår kväll..,

Dagarna gick vissa var tyngre än andra, speciellt när man stötte på någon gravid på stan.
Ibland fick jag bara sätta mig stilla och försöka andas.
Jag blev liksom hatisk på magar och barnvagnar som att det skulle vara deras fel att det blev så för oss.
Jag kände mig samtidigt skamsen samtidigt långt därinne visste jag ju att fallet inte var så.
Jag var rädd för att gå ner mig och bli bitter.

Jag letade olika saker att förströ tiden med, jag läste att virka och sticka skulle vara nyttigt så nästkommande lördag åkte vi ner till torget och shoppade virke, broderi och lite annat smått i å gott.
Vi hade det mysigt njöt av vinden i ansiktet alla dofter från kryddor och nybakat.
Detta måste vi göra oftare sa maken och kramade min hand lite hårdare.

De senaste dagarna hade
jag snuddat lite vid tanken att det faktist fanns nått ägg kvar i fysen i Lindköping, vi hade fortfarande en chans... för att i nästa sekund bli stel av skräck orkade vi?
Jag hade läst att man för tillbaka ägget i naturlig cyckel så sen är det bara raketerna som man måste hålla på med, det lät ju ganska ok sen är det ju det värsta kvar den eviga väntan, hoppet, förtvivlan eller glädje.

Jag hade inget sagt till maken att jag ens vågat fundera i dom banorna, jag ville känna lite till på det innan jag sa någonting.
Det kändes skönt att ha makten att vi kunde bestämma om när, var, hur vi skulle eller inte det gav mig en livboj att klamra mig fast vid.

Jag letade upp mystofflorna och gick ut i köket ikväll skulle vi äta tunnbrödsrulle med tonfiskröra..

Nu var vi åter hemma jag hade inte tömt soporna utan där låg alla test kvar och stirrade på mig.
Nu kändes lägenheten otrygg och full av sorg varje steg kändes olustigt, främmande och skrämmande.
Vi var två mörka klumpar eller kanske tomma skal jag visste inte hur eller vad jag kände.

Jag satte mig på sängkanten och grät här hade jag legat och haft vårt barn i magen, nu var det kastat.
Det var mycket känslor jag ville stänga av allt vad känslor var stoppa det i en burk för att ta fram vid ett bättre eller lättare tillfälle om det nu fanns sånna.
Maken kom in och satte sig vi var tysta han höll om mig det hade blivit kväll, jag måste ta en dusch jag hade glömt när jag gjorde det sist.
Det var skönt att bara känna hur strålarna träffade huden värmen från vattnet en omfamnade känsla.

Nu kom åter tröttheten och jag längtade efter att krypa ner och intill maken, den lilla energin jag hade var slut för denna dagen.
Vi låg och pratade en stund innan ögonen föll ihop.

Morgonen hällde jag i mig två stora koppar kaffe, vi satte oss på balkongen lyssnade på fåglarna och planerade inför dagen.
Jag kände mig starkare inombords en kämpa glöd någonstans hur den kunde finas där nu var ett mysterie men just nu kändes det bra.
Mamma ringde och vi pratade om att ses på fika i stan under dagen det kan ju vara bra och komma ut se lite annat en stund.
Efter avslutat samtal fixade vi till oss sminket fick vänta nån dag till, mysbyxor fick det bli då det fortfarande gjorde ont i såret.

Plocka iordning ta ut soporna det i badrummet som påminde om allt!
Packat och klart körde vi äntligen iväg ner mot stan, det var en hel del människor som tänkt samma sak som vi men vi mötte upp mamma och fann ett fik som såg tilltalande ut.
Det var skönt att krama mamma hon visste så det var en tyst överenskommelse att inte nämna det som hänt, skönt att bara kunna vara sig själv.

Fiket hade massa gott att välja på men efter lite velande blev det en varm choklad med vispad grädde till det en ostfralla med paprika.
Där satt vi länge och jag tror jag skrattade ett par gånger, det kändes bra.

Vi avslutade stan med en härlig strandpromenad innan vi vinkade av mamma vid bussen.
Jag var så tacksam för min älskade familj dom tar mig som jag är just nu betyder det allt...
I morgon är en annan dag.

Morgonen därpå kände jag mig piggare jag hade kunnat äta kvällsmaten som hade serverats föregående kväll.
Blåsan var sådär rolig ibland samarbetade den å andra gånger fick jag tappas, strunt samma idag vill jag bara hem.

Frukostvagnen skramlade i korridoren det kurrade lite i magen in kom två sköterskor, den ena frågade om vad jag ville att äta mesans den andra tog mitt blodtryck och tempen i örat effektivt arbete.
Det fick bli macka med varm choklad lätt att få ner och upp.
Hon frågade om jag varit på toaletten jag nickade till svar( lögn) jag tänkte testa efter maten tänkte jag för mig själv.
När den ena kom med brickan kände jag åter suget i magen det doftade gott, jag började äta och njöt faktist en smula.
Jag blev proppmätt som efter ett julbord all ångest, smärta som varit hade tagit bort min hunger.

Maken kom in i salen och jag sken upp, han hade köpt en nalle som tröst å vad jag älskade honom.
Vi kramades och jag grät en skvätt av lättnad över att han var här och sorgen över det som var borta.
Hur allt som var så fantastiskt nu hade blivit ett stort tomrum i våra hjärtan.

Vi blev avbrutna av att läkaren kom in på salen, han frågade samma frågor om hur natten varit om smärtan, kisseriet, maten osv.
Allt bra svarade jag när får jag åka hem?
Idag om du kan kissa sa han, ja jo det ska jag göra nu stakade jag fram.
Känner du dig redo kan du åka i stort sett när jag gått.
Förresten här har du ett nummer som du kan ringa och boka tid för samtal om du behöver avslutade han med innan han lämnade oss.
Jag slängde lappen i sängbordslådan, prata med nån! Jag blev så arg! Vad hjälper det?
Maken la handen på min arm det är ok sa han bara.

Jag satte mig på sängkanten det snurrade till ännu en gång men slutade fortare, jag går på toan sa jag tyst.
Det tryckte och värkte till ett par gånger i benet och magen men inte så jag fick stanna innan jag var framme.
Jag fick sitta ett tag innan det äntligen kom ut fantastiskt skönt att slippa katetern.

Jag skyndade mig så fort jag kunde tillbaka, bad maken om hjälp att plocka samman mina saker nu ville jag bara hem bort från mördarsjukhuset.
Vi gick ut hand i hand precis som vi gick in den där dagen...

Höga ljud och maskiner som pep jag öppnade ögonen nu var det över.
Hej har du vaknat nu?
Kan du skala din smärta 1-10.
7 sa jag tyst hon nickade och sträckte sig efter en spruta som låg på sängbordet det värmde till i magen.
Jag lyfte på täcket och förde ner handen mot ljumsken, det satt ett ganska stort plåster med nån typ av vaddering där hade dom skrapat bort vårt barn.
Tårarna rann ännu en gång ner från kinderna.

Sköterskan var snabbt på platts och strök mig på kinden, det blir lättare med tiden. Nu får du bara ta en minut i taget bara andas.
Det kommer aldrig att bli bättre hulkade jag fram.. Hur skulle det?!

På nått sätt kände jag mig ändå lugnare efter ett tag och runt ett tiden fick jag åka upp till avdelningen.
Samma rum med samma ångest.
Jag behövde tömma blåsan det kändes omöjligt långt att gå, jag tog tag i sängbordet och drog mig upp till sittande.
Rummet snurrade och jag mådde pyton! Tack å lov fanns en spykopp på sängbordet.
Jag höll den i handen och droppställningen i den andra, sedan började hasandet fram till toaletten.
Det värkte i ljumsken och magen var svullen och hård.

Det var skönt att sätta sig ner jag blundade och pressade på lite, det högg till i såret men inget hände
Vad är nu detta?
Jag behövde kissa och det är nu!
Där satt jag tålmodigt en bra stund.
Jag började bli matt så beslöt mig för att bege mig mot sängen.
Lägligt nog passerade en sköterska precis när jag gick ut, jag förklarade att det inte gick att få ut nått ut blåsan.

Jag återkommer alldeles strax så ska jag titta.
Jag hankade mig fram och lyckades lägga mig precis sen stod hon där med en aparat( bladder) kallade hon den.
Lite kladd på magen och sen tryckte hon runt på blåsan, det var tydligen väldigt mycket i därför skulle jag tappas med en kateter.
Det gjorde inte direkt ont mer obehagligt men en underbar känsla när den var tömd.

Jag pustade ut kände hur tröttheten kom tillbaka.
Jag blundade försökte slappna av och vila lite, dörren öppnades och min älskling visade sig.
Hej! Jag har saknat dig sa jag detsamma svarade han sen småpratade vi om det som hänt efter jag vaknat.
Vad ska vi göra nu sa jag.. Vi ska försöka igen vi ska aldrig ge upp.

Vi ska kämpa tills vi blir föräldrar tills vi har vårt barn i famnen.

Maken stannande tills jag somnade. Jag blev väckt av att en sköterska som sa godmorgon och stoppade en temp i min armhåla.
Värken var tillbaka och likaså illamåendet.
Jag frågade sköterskan om jag kunde gå upp på toan vilket hon nickade som svar.
Jag höll mig i sängbordet och försökte resa mig det snurrade till i huvudet, jag kunde inte räta mig det gjorde fruktansvärt ont! Som tur var låg toan precis utanför dörren till avdelningen.

Väl inne kände jag att det kommit kladd i trosan massa illaluktande sörja, jag grät där jag satt det är så fel allt!
När jag lugnat mig så gott det gick vände jag tillbaka till sängen.
Det var fortfarande ganska mörkt ute men klockan hade blivit runt 07.00
Nu hördes folk i korridoren dom pratade och skramlade med skålar dörren öppnades.
En ny sköterska presenterade sig och sa att ronden blir runt 09.00 hon frågade om smärtan och ville kolla på magen.

Där jag låg såg jag träden från fönstret jag låg visst högt upp säkert 5-6 våningen.
Det var en del fåglar som cirkulerade över trädkronorna.
Det kändes som jag var ett litet barn ensamt och rädd, någon gick i dörren jag vände mig och möttes av makens varma blick.
Hej hur går det? Jag suckade till svar ronden är nio och efter det är det väl dax då.
Han tog min hand vi sörjde båda två.

Klockan blev fort 09.00 och typiskt nog var ronden på tiden.
Läkaren från igår visade sig i dörren med några sköterskor i släptåg.
Han frågade hur natten varit om jag hade ont, sen började han prata om hur ingreppet skulle gå till öppna med laser skrapa bort embryot.
Jag höll krampaktigt i makens hand och vände bort huvudet från läkarens babblande mun.
En ny kvinnoröst satte sig bredvid mig jag har lagt fram kläder på sängen, du kan byta om när vi gått.

Läkaren hade visst pratat klart med maken och vände nu och lämnade oss.
Högen med kläderna brände i mina ögon, mördar kläderna! Jag var så arg, det var som en hand höll om mitt hjärta och bara kramade mer å mer.

Maken pekade på sängbordet där fans en kopp med ett par olika piller i dessa skulle tas med endast så lite vatten som möjligt, jag tog alla och svalde.
Jag höll på magen förlåt! Förlåt!
Tårarna var slut.

Med hjälp satte jag mig upp och började klä på mig, han höll sin hand på min rygg som ett stöd jag kände hur han kämpade med att hålla tårarna borta.

Dörren öppnades ännu en gång nu var det vår tur, ingen sa någonting systrarna tog var sin ända av sängen sen åkte jag mot operation...