Veckorna gick och även månader, jag hittade saker att förströ mig med försökte bara finnas och vara.
Vi hade börjat nudda och nämna att är vi redo att ge upp redan? Eller hur kände vi?
Någonting inom mig fortsatte att påkalla min längtan efter barn, det måste ju betyda någonting eller..

Jag började läsa om statistik på de olika klinikerna hur många som faktist gått hela vägen och fått ett barn, många hade ju plussat men sedan förlorat striden i slutändan.
Ivf kliniken i Göteborg jag vet inte riktigt varför jag fastade just för dom igentligen men dom kändes mänskliga på ett vis.

Jag ringde upp dom ett par dagar senare och frågade lite om köer och distansbehandling allt lät hur bra som helst så plötsligt kände jag att jag är inte villig att ge upp ännu!
På kvällen tog jag upp allt jag fått veta med maken och berättade hur jag kände, till min glädje tog han bara mina händer och log vi kör.