3 dagar innan testdagen satt jag nu där ännu en gång med ett test i handen.
Jag hade lite hopp då jag faktist tyckt mig vara aningen tröttare och inte haft samma mensliknande smärta.
Jag hade precis kissat och nu var det bara att doppa testet, jag märkte att benen skakade och torrheten i munnen var bekant.
Ner med Stickan och vänta i 5 sekunder och upp.
Det började redan färga av sig så jag blundade och letade mig fram till handfatet där jag la ner testet.

Hjärtat bultade så hårt och det tryckte i huvudet, jag blev yr.
Skit jag slänger det utan att titta fy jag vågar inte!
Jag vet inte hur länge jag väntade innan jag lyfte huvudet fortfarande med händerna för ögonen.
Jag delade på fingrarna och smygtittade hjärtat stannade för en sekund där fanns två streck!!!
Jag visste att det var två streck för gravid, men vågade inte tro på det utan läste i beskrivningen flera gånger om innan jag skrek rakt ut av glädje.

Maken rusade in och undrade vad som hänt! Bebis bebis skriker jag med tårarna rinnandes ännu en gång.
Är det sant?! Frågade han..
Jag höll fram testet och han tittade noggrant innan han kastade sig om min hals.
All rädsla, tvivel, hat rann av mig helt där och då, nu hade vi börjat om och vågade låta oss glädjas.

Dagarna gick sakta men ändå för fort!
Man lever i en konstig bubbla som man är livrädd ska spricka.
Allt annat känns så oviktigt när man är mitt i det.
Kompisar som pratar om väder och vind efteråt mina jag inte hälften, jag menar inte att inte lyssna men det är som att vara avtrubbad på nått vis jag har ingen ork för nått annat än det vi står i just nu.

Igår tyckte jag mig vara tröttare än vanligt och kände då ett pirr i hjärtat att kanske det är ett bra tecken iaf, alla tentakler är ju beredda på minsta vink.

Jag lyssnar på min avslappning och försöker hålla mig lugn och ibland går det bra.
Imorse var jag nära att tjuvtesta men hindrade mig i sista stund! Det är så svårt jag vill veta nu, samtidigt kan det vara för tidigt och kan ge felaktigt svar jag måste hålla mig denna gången!!

Ännu en väntan i två veckor skulle vi nu gå här och hoppas med allt vi är.
Jag pratade med våra små ägg och bad att dom nu skulle fastna rätt och att äntligen få någonting utav detta kämpande.
Jag åt bra och var rädd om mig, vi försökte leva på som vanligt men samtidigt blir det så onaturligt för vi båda gick i ett ständigt spänningstillstånd.

Jag blev så besviken att jag tappade den starka positiva känslan så fort, jag lyssnade massa på avslappningsskivorna och hittade på saker mest hela dagarna.
Vissa timmar kunde jag faktist känna mig riktigt stark och vågade tro att det kommer bli bra.
Nettan var ett stöd och peppade mig så mycket hon kunde, försökte få mig på andra tankar det uppskattade jag så mycket.
Det är skönt att ha någon som känner en så väl.

Som förra gången gick dagarna fortare än vad jag ville ibland.
Dag 5 tyckte jag redan att mensvärken gjorde sig påmind, samtidigt visste jag att det var för tidigt att säga verken bu eller bä ännu.
Detta med att ta en dag i taget....

satte mig upp på stört när klockan ringde idag var det äntligen dax.
Jag puttade till en gång på maken innan jag skyndade in i duschen.
Där stod jag och blundade lät vattnet rinna och försökte känna hur vattnet rann nerför kroppen, andades och försökte njuta och hålla alla miljoner känslorna i schack.

Som tur var flöt allting på och snart var vi färdiga med allt och på väg till bilen, med ett hopp om att allt skulle bli bra denna gången.
Blåsan gjorde mig ständigt påmind vad och vart vi skulle.
Rädslan att få ett samtal att äggen inte överlevt upptiningen var som ett stort hot över oss jag märkte att benen skakade.

När vi äntligen parkerade fick jag gå direkt till toan för att lätta en aning på trycket, annars skulle jag aldrig klara av att lägga mig i en gynstol utan att kissa på mig.
Väl på avdelningen fick vi veta att det var ett par före och att det var bås nummer 3 vi skulle gå till, där låg två mössor och vita kläder till mig med ett par långs strumpor.

Jag bytte om och sedan satt vi där och stirrade på varandra, lyssnade på prat och steg som förflyttade dog bakom draperiet.
Rösterna kom närmare och så drog läkaren bort draperiet.
Han tog i hand och hälsade oss välkomna även denna gång skulle vi få två ägg sedan fanns ett kvar i frysen.
Jag kände gråten komma och pep fram är det nån idé?
Han log och frågade mig om jag inte hade blivit gravid förra gången?
- jo men det satt ju fel sa jag
- mm sa han men du blev ju gravid så inget fel på dina ägg den gången.
Så nu gör vi detta och håller tummarna tyckte han.

Maken nickade och log mot mig, älskling han har ju rätt sa han.
Ett djupt andetag och så åkte vi med läkaren in på rummet.
Labbets sköterskor kom ut och presenterade sig och frågade namn och personnummer dom berättade att vi fick tillbaka två ägg då dom ansåg att dom inte var 100 procent perfekta men såg fina och jämna ut.
Så som dom förra och det gick ju bra.

Jag blundade hela insättningen och hade min hand på magen och makens på ena axeln det var över på ett ögonblick då var det klart!
Nu hade vi älskat och sen är det bara att vänta.

Jag kissade och förde upp en vaggis innan vi fick med oss papper om antal ägg kvar, gravtestet och ett lycka till.

Ännu en gång gick vi därifrån med två små ägg...

Idag visade Stickan utslag äntligen!!
Ringde till Lindköping och fick veta att vi skulle komma om 7 dagar efter för återföring nu var det nära och jag visste knappt vad jag skulle göra av alla känslorna.
Jag höll mig sysselsatt med promenader, drack bra proteinpulver och åt gravidvitaminer allt för att göra kroppen till en perfekt plats att stanna kvar i.

Jag har fortfarande svårt att ta till mig att vi måste ha hjälp till att få barn, massa kostnader och planerande
Men samtidigt tacksam att hjälp finns.
När jag var yngre var jag livrädd att bli gravid och skyddade mig med både piller och kondom, för visst fick man lära sig i skolan att hjälp så lätt man blir med barn.
Det är det ju i vissa fall men andra försöker år efter år utan resultat.

Maken väckte upp mig ur tankarna tillbaka till verkligheten och tvättstugan.
Massa tvätt! Jag var så peppad så lakan å rubb hängde med så vi har kvällen räddad iaf....

Dagarna var så långa jag hann göra så mycket varje dag så innan lunch var jag klar med det mesta såsom handling, städning osv.

Eftersom jag varit sjukskriven till och från i många år på grund utav blandannat min kroniska huvudvärk så känner jag mig ganska ofta rastlös och misslyckad.
Jag har sökt många gånger men bara fått höra att det är stress och blivit hänvisad akupunktur och annan avslappning men inget hjälper.
Detta har pågått i säkert 10 år snart jobbat i perioder men sen tar det tvärstopp och jag blir dålig.
Ibland känns det hopplöst!

Nu vill jag bara blicka framåt och hoppas på att det ska gå bra för oss denna gång.
Vi lever på hoppet!

Om bara någon dag kommer Stickan att visa ett utslag och sen är det bara tuta och köra...
Jag måste låtsas att detta är en baggis annars kommer alla negativa tankar och rädslor tillbaka igen..

Mensen kom på onsdagen en dag senare än beräknat, jag blev glad för nu var det snart på gång igen! Allt kändes spännande och mycket av oron var borta och ersatt av ett jäkla goo.
Jag ringde samma dag den visade sig och kvittrade beskedet i luren, som att det var något annat jag berättade.
Sköterskan var bra och prata med hon sa vilken dag jag skulle börja kissa på stickorna.

Ibland stod jag framför spegeln i hallen och drömde mig bort försökte föreställa mig själv med en stor fin mage, jag ville må illa och reagera på lukter och vara känslig ja allt det som många berättar och skriver om.
Det typiska med att vara gravid.

Sköterskan var bra och prata med hon sa vilken dag jag skulle börja kissa på stickorna och att jag skulle ringa igen vid omslag.

Jag försökte hitta saker att försvinna in för att få tiden att gå ännu en gång, någon hade lagt ut bilder på klä lampskärmar med knappar i olika storlekar och färger det såg så läckert ut. Det får bli att besöka second hand snart och leta knappar.


Min svärmor hade köpt en bok hur barn blev till det var bilder inifrån kvinnan, från när spermien tar sig in i ägget och så får man följa med bilder och text varje dag och vecka ända fram till förlossning.
Jag har aldrig vågat titta i den då det gick som det gick förra gången men om det går bra nästa gång så kanske jag vågar smygtitta lite, känner jag mig själv rätt så kommer det inte bli så.

Jag vill och måste våga drömma igen...

Magontet och irritationen påminde mig om att kolla min kalender, det stämde bra mot förra månaden äntligen skulle mensen komma, nu längtade vi som bara den för nu skulle vi köra på igen.
Igår var jag på Apoteket och hämtade ut vaggisarna köpte några extra gravtest så nu fanns allt hemma.
Jag lyssnade så ofta jag kom ihåg på min avslappningsskiva det kändes bra de flesta av gångerna, men ibland fastnade jag bara i massa negativa tankar.
Sånna tankar är som fästingar dom ätsar sig fast och suger musten ur mig, eller som att fasta i ett dike av lera ju mer man kämpar emot ju längre ner fastnar man.
Det är så svårt att bryta.

Igår blev jag så förbannad att hörlurarna flög över halva rummet, jag retade mig på den idioten som hade pratar in på skivan, efteråt kände jag mig så dum och tröstade mig med en påsa gott& blandat( tycker synd om mig själv).

Vissa dagar är bättre än andra helt enkelt!..

Idag har jag målat naglarna och pysslat om mina fötter gjort ansiktsmask och lagt gurka över ögonen, nu känner jag mig redo för sängen med en ny bok och samla krafter till det som skall komma...