Maken stannande tills jag somnade. Jag blev väckt av att en sköterska som sa godmorgon och stoppade en temp i min armhåla.
Värken var tillbaka och likaså illamåendet.
Jag frågade sköterskan om jag kunde gå upp på toan vilket hon nickade som svar.
Jag höll mig i sängbordet och försökte resa mig det snurrade till i huvudet, jag kunde inte räta mig det gjorde fruktansvärt ont! Som tur var låg toan precis utanför dörren till avdelningen.

Väl inne kände jag att det kommit kladd i trosan massa illaluktande sörja, jag grät där jag satt det är så fel allt!
När jag lugnat mig så gott det gick vände jag tillbaka till sängen.
Det var fortfarande ganska mörkt ute men klockan hade blivit runt 07.00
Nu hördes folk i korridoren dom pratade och skramlade med skålar dörren öppnades.
En ny sköterska presenterade sig och sa att ronden blir runt 09.00 hon frågade om smärtan och ville kolla på magen.

Där jag låg såg jag träden från fönstret jag låg visst högt upp säkert 5-6 våningen.
Det var en del fåglar som cirkulerade över trädkronorna.
Det kändes som jag var ett litet barn ensamt och rädd, någon gick i dörren jag vände mig och möttes av makens varma blick.
Hej hur går det? Jag suckade till svar ronden är nio och efter det är det väl dax då.
Han tog min hand vi sörjde båda två.

Klockan blev fort 09.00 och typiskt nog var ronden på tiden.
Läkaren från igår visade sig i dörren med några sköterskor i släptåg.
Han frågade hur natten varit om jag hade ont, sen började han prata om hur ingreppet skulle gå till öppna med laser skrapa bort embryot.
Jag höll krampaktigt i makens hand och vände bort huvudet från läkarens babblande mun.
En ny kvinnoröst satte sig bredvid mig jag har lagt fram kläder på sängen, du kan byta om när vi gått.

Läkaren hade visst pratat klart med maken och vände nu och lämnade oss.
Högen med kläderna brände i mina ögon, mördar kläderna! Jag var så arg, det var som en hand höll om mitt hjärta och bara kramade mer å mer.

Maken pekade på sängbordet där fans en kopp med ett par olika piller i dessa skulle tas med endast så lite vatten som möjligt, jag tog alla och svalde.
Jag höll på magen förlåt! Förlåt!
Tårarna var slut.

Med hjälp satte jag mig upp och började klä på mig, han höll sin hand på min rygg som ett stöd jag kände hur han kämpade med att hålla tårarna borta.

Dörren öppnades ännu en gång nu var det vår tur, ingen sa någonting systrarna tog var sin ända av sängen sen åkte jag mot operation...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna gick och även månader, jag hittade saker att förströ mig med försökte bara finnas och vara. Vi hade börjat nudda och nämna att är vi redo att ge upp redan? Eller hur kände vi? Någonting inom mig fortsatte att påkalla min längtan efter barn...

Jag var en flitig besökare till kuratorer, psykologer gjorde akupunkturer testade massage och promenader under några månader. Jag köpte dyra kapslar på hälsokosten för att kroppen skulle må bättre fast jag vet inte om det gjorde nån skillnad egentli...

Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls. Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familje...

Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade. Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet. Vi var dömda andades bara...

Natten gick och dagen efter framåt middagstid kände jag en bekant smärta på vänster äggstock, hjärtst stannade till för en stund jag försökte slå bort tanken att någonting skulle vara fel. 2 dagar senare ligger jag på akuten med knäna mot magen oc...