Jag fördes tillbaka till båset och möttes av maken, han var vid gott mod och ganska pratig av allt smärtstillande.
Han kände inget obehag av ingreppet vilket var en lättnad.
Efter en stund brast det för mig igen, fy vad tufft!

Vi låg där hand i hand och väntade på att läkaren skulle komma tillbaka med nått besked.
Man hinner tänka mycket när man bara ligger så rakt upp å ner, smärtan i nedre delen av magen blev påtaglig så fort jag rörde på benen.

Läkaren kom med den otrevliga sköterskan i släptåg, dom hade plockat 10 ägg vilket han sa var bra och dom ska nu befruktas med hjälp in i ägget.
På maken hade dom lyckats få ut bra med celler också så det var ju bra.
Vi skulle komma tillbaka två dagar senare för insättning av ett ägg.

Det kändes skönt att höra det positiva det gjorde det aningen lättare att fokusera bort värken.
Vi fick fika och sen var det ok att åka hem.
Jag somnade så fort motorn startade och vaknade lagom när bilen rullade in på gården.
Det var skönt att få åka hem och landa efter en omtumlande dag nu försöka samla kraft och lugn inför insättningen.
Vi slappade en stund framför tv:n innan vi la oss för natten, orken var nu helt slut.

På morgon kändes som om jag blivit sparkad både fram och bak, magen hård som en balong. Vad var nu detta?
Jag drog mig upp och kollade igenom alla papper vi fått med hem där fanns ett nummer om man hade frågor, jag ringde och förklarade hur jag kände mig hon förklarade att det var vanligt att man kunde bli överstimulerade, jag skulle dricka mycket och höra av mig om det blev värre.

Under dagen försökte jag gå en liten promenad det var skönt att skingra tankarna, oro igen! Samtidigt en spänning och en längtan! Tänk om!
Jag blundade och tog några djupa andetag.
Snart bara en dag till sen ska det lilla embryot komma hem.

Dom första dagarna med sprutorna gick bra, men efter bara ett par dagar var jag så blå och svullen och öm överallt.
Fy är detta verkligen värt det? Jag mådde ganska dåligt grät och var arg om vartannat, men maken peppade mig och var väldigt tålmodig.

Vi hade fått en tid till att åka ner till en gynmotagning i stan för att mäta storleken och antal äggblåsor som fanns, blev 4 dagar till med sprutor, innan det var dax för äggplock i Lindköping.
Vi fick också en exakt tid vi skulle ta ägglosdningssprutan 48 timmar innan plock.

Dagarna gick långsamt jag ville inte ta mig för någonting det tryckte, spände och magen var så svullen sitta ner var en plåga!.
Rädslan började stegras ju närmare dagen kom, tänk om det inte fanns ägg i blåsorna tänk om dom inte får ut någonting ur makens biopsi...

Kvällen innan vi skulle åka var både jag och maken oroliga och stressade,
Det var svårt att lugna varandra.
Natten var lång det gjorde ont hur jag än låg och när jag nästan somnat behövde jag gå på toaletten å så höll det på tills klockan ringde strax efter 05.30
Det var skönt att få bli av med äggen men samtidigt var vi skräckslagna!
Vi snabbade på med dusch å dylikt,
Som tur va var vi båda fastande så den biten slapp vi båda.

Maken körde och jag försökte luta sätet till det kändes någorlunda ok, jag måste ha somnat för när maken
Väckte mig var vi redan där.

Det var långt att gå till avdelningen varje steg var en plåga äggstockarna kändes som dom skulle ramla ur mig så jag försökte knipa lite i panik.
Det var en lättnad att få komma in på avdelningen, vi fick omgående ett litet bås där vi båda fick var sin säng och kläder å byta om till, jag klagade på smärtan och kände mig så ynklig fick veta att vi båda snart skulle få nål i handen och lite piller.

Sköterskan var snabb och snart satt våra nålar där och jag fick någonting så värken blev lite mer hanterbar det enda jag sa var tack!
Sen tog det knappt tio minuter innan det kom två sköterskor och körde iväg oss in i vart sitt liknande operationssal, jag och maken tittade på varandra när vi skildes åt.
Rummet kändes kallt och jag kände tårarna rinna ner för mina kinder, dörren öppnades och läkaren kom in och hälsade förklarade att sköterskorna skulle tvätta mig ren nertill och att jag skulle få smärtstillande medel under ingreppet.
Det var massa människor som pratade och maskiner som lät jag var livrädd och ensam de pratade över mitt huvud.
Det blev kallt och sved i underlivet sen var jag tydligen ren, och dom skulle nu börja med äggplock.

Läkaren sa nu börjar jag du kan titta på skärmen bredvid dig så kan du följa vad som händer.
Det stack till och jag ryckte till nästa stick skrek jag till det gjorde så ont att benen skakade i stolen tårarna rann återigen.
Jag fick mer smärtstillande och sedan fortsatte dom det gick bra en stund sedan var det som om någon punkterade hela mitt nedre jag skrek och grät bad dom sluta, sköterskan sa men gör det så ont?! Du har ju fått mer nu.
Jag fick bara fram hulkande jaaa
Vi försöker lite till sa hon och torkade bort mina tårar, smärtan tills dom var klara går inte sätta ord på.
När dom sa att dom var klara stirrade jag bara rätt ut jag ville knappt andas av all smärta, sköterskan klappade mig på huvudet med orden det gick ju bra, sedan var hon borta.

Vi fick åka till Lindköping och träffa en läkare för planering inför vårt första försök.
När vi kom fram möttes vi av en barsk sköterska som visade oss till ett väntrum, där satt ett par kvinnor vissa med gigantiska gravidmagar.
Det fladdrade till i hjärtat och knöt sig i magen på samma gång, tänk om vi inte är redo?
Då var jag 32 år.

Efter runt 20 minuter senare kommer samma sköterska och hämtar oss för blodprovstagning, allt ska tas hiv, infektionsprover osv sedan vidare till läkaren.
Jag minns inte vad han hette eller hur han såg ut knappt vad han sa, allt gick så fort! plötsligt visade sköterskan hur jag skulle ta mina hormoner i magen samtidigt pratade läkaren om Thomas ingrepp som skulle göras samtidigt som mitt äggplock.
Jag ville säga att allt gick för fort, men satt istället tyst och försökte samla in nån information.
Vi skulle sätta igång efter nästa mens.

Vi åkte därifrån med massa frågor och en påse med information och recept men ändå med en förväntan.

Dagen efter var vi tidigt på Apoteket och hämtade ut massa sprutor, ampuller, vätskor och ägglossningsstickor.
Nu var det bara att invänta mensen och det kändes som en evighet innan den äntligen kom, vanligtvis bävade jag varje månad att den skulle komma.
Äntligen dax att ta första sprutan maken och jag läste å läste och han blandade mätte upp å sen var det bara att ett rejält ta i magen och sticka.
Det kändes men det gick fort, nu var vi på gång!

Vår resa efter barn började för lver 15 år sedan,

våra vänner hade då redan två barn och vi kände att det var dax även för oss, vi började försöka på riktigt! 

nu skulle här bli barn jag var samtidigt lite rädd hur skulle allt bli.

första månaden kom tant röd som vanligt ok tänkte vi många års ätande av p-piller kan väl ta lite tid.

samma sak månaden efter å den efter det!! Jag kontaktade vården som skrev ut hormontabletter för att få mens å ägglosdning i rätt tid, jag tog temp tre gånger per dag och skrev ner allt.

nästa månad samma sak! å nästa osv osv

jag ville söka hjälp att genomgå nån form av utredning Maken var inte riktigt bekväm med detta, så jag gick själv och dom kollade mig, spolade äggledarna gjorde titthål kollade allt! Dom sa att jag hade endometrios å det kunde visst påverka.

jag var noga med kost/vitaminer åt massa dyra kosttillskott så att livmodern skulle vara så perfekt som möjligt, men inget hjälpte.

Till slut sa det stopp om inte min make ville gå och undersöka sig också och tillslut så bokade även han en tid, han skickades runt lämna blodprover, spermaprover och läkarundersökningar.

vi var helt slut! Nästa shock var när dom inte fann några spermier, men vad menar ni?! tiden stannade! 

Kan vi inte skaffa barn?  jag bröt ihop.

läkaren sa att han skulle göra vidare undersökning hos onkologen.

Ännu en lång väntad med oro, frustration, jag kände mig skyldig till att han mådde dåligt som att jag trampat på hans mandom det var mitt fel att vi fått reds på att nått inte stämde.

När det vita brevet kom gick vi hand i hand till onkologen läkaren va trevlig och förklarade vad han skulle leta efter, vi förstod ganska fort att det han letade efter inte fanns, maken hade inga sädesledare.

så där förklaringen till att jag aldrig blev gravid.

vårt hopp blev ivf.

välkomen till mig.

denna blog handlar om allt som rör sig i mitt huvud å liv,

varning för en hel del gnällande.

Men här bestämmer jag vad som skrivs.

lite om mig.

Marie

40 år

gift

son snart 4 år 

levt i ivf karusell i 15 år.

bor i lägenhet 

Har hundar och en katt.