Dom första dagarna med sprutorna gick bra, men efter bara ett par dagar var jag så blå och svullen och öm överallt.
Fy är detta verkligen värt det? Jag mådde ganska dåligt grät och var arg om vartannat, men maken peppade mig och var väldigt tålmodig.

Vi hade fått en tid till att åka ner till en gynmotagning i stan för att mäta storleken och antal äggblåsor som fanns, blev 4 dagar till med sprutor, innan det var dax för äggplock i Lindköping.
Vi fick också en exakt tid vi skulle ta ägglosdningssprutan 48 timmar innan plock.

Dagarna gick långsamt jag ville inte ta mig för någonting det tryckte, spände och magen var så svullen sitta ner var en plåga!.
Rädslan började stegras ju närmare dagen kom, tänk om det inte fanns ägg i blåsorna tänk om dom inte får ut någonting ur makens biopsi...

Kvällen innan vi skulle åka var både jag och maken oroliga och stressade,
Det var svårt att lugna varandra.
Natten var lång det gjorde ont hur jag än låg och när jag nästan somnat behövde jag gå på toaletten å så höll det på tills klockan ringde strax efter 05.30
Det var skönt att få bli av med äggen men samtidigt var vi skräckslagna!
Vi snabbade på med dusch å dylikt,
Som tur va var vi båda fastande så den biten slapp vi båda.

Maken körde och jag försökte luta sätet till det kändes någorlunda ok, jag måste ha somnat för när maken
Väckte mig var vi redan där.

Det var långt att gå till avdelningen varje steg var en plåga äggstockarna kändes som dom skulle ramla ur mig så jag försökte knipa lite i panik.
Det var en lättnad att få komma in på avdelningen, vi fick omgående ett litet bås där vi båda fick var sin säng och kläder å byta om till, jag klagade på smärtan och kände mig så ynklig fick veta att vi båda snart skulle få nål i handen och lite piller.

Sköterskan var snabb och snart satt våra nålar där och jag fick någonting så värken blev lite mer hanterbar det enda jag sa var tack!
Sen tog det knappt tio minuter innan det kom två sköterskor och körde iväg oss in i vart sitt liknande operationssal, jag och maken tittade på varandra när vi skildes åt.
Rummet kändes kallt och jag kände tårarna rinna ner för mina kinder, dörren öppnades och läkaren kom in och hälsade förklarade att sköterskorna skulle tvätta mig ren nertill och att jag skulle få smärtstillande medel under ingreppet.
Det var massa människor som pratade och maskiner som lät jag var livrädd och ensam de pratade över mitt huvud.
Det blev kallt och sved i underlivet sen var jag tydligen ren, och dom skulle nu börja med äggplock.

Läkaren sa nu börjar jag du kan titta på skärmen bredvid dig så kan du följa vad som händer.
Det stack till och jag ryckte till nästa stick skrek jag till det gjorde så ont att benen skakade i stolen tårarna rann återigen.
Jag fick mer smärtstillande och sedan fortsatte dom det gick bra en stund sedan var det som om någon punkterade hela mitt nedre jag skrek och grät bad dom sluta, sköterskan sa men gör det så ont?! Du har ju fått mer nu.
Jag fick bara fram hulkande jaaa
Vi försöker lite till sa hon och torkade bort mina tårar, smärtan tills dom var klara går inte sätta ord på.
När dom sa att dom var klara stirrade jag bara rätt ut jag ville knappt andas av all smärta, sköterskan klappade mig på huvudet med orden det gick ju bra, sedan var hon borta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna gick och även månader, jag hittade saker att förströ mig med försökte bara finnas och vara. Vi hade börjat nudda och nämna att är vi redo att ge upp redan? Eller hur kände vi? Någonting inom mig fortsatte att påkalla min längtan efter barn...

Jag var en flitig besökare till kuratorer, psykologer gjorde akupunkturer testade massage och promenader under några månader. Jag köpte dyra kapslar på hälsokosten för att kroppen skulle må bättre fast jag vet inte om det gjorde nån skillnad egentli...

Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls. Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familje...

Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade. Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet. Vi var dömda andades bara...

Natten gick och dagen efter framåt middagstid kände jag en bekant smärta på vänster äggstock, hjärtst stannade till för en stund jag försökte slå bort tanken att någonting skulle vara fel. 2 dagar senare ligger jag på akuten med knäna mot magen oc...