Jag fördes tillbaka till båset och möttes av maken, han var vid gott mod och ganska pratig av allt smärtstillande.
Han kände inget obehag av ingreppet vilket var en lättnad.
Efter en stund brast det för mig igen, fy vad tufft!

Vi låg där hand i hand och väntade på att läkaren skulle komma tillbaka med nått besked.
Man hinner tänka mycket när man bara ligger så rakt upp å ner, smärtan i nedre delen av magen blev påtaglig så fort jag rörde på benen.

Läkaren kom med den otrevliga sköterskan i släptåg, dom hade plockat 10 ägg vilket han sa var bra och dom ska nu befruktas med hjälp in i ägget.
På maken hade dom lyckats få ut bra med celler också så det var ju bra.
Vi skulle komma tillbaka två dagar senare för insättning av ett ägg.

Det kändes skönt att höra det positiva det gjorde det aningen lättare att fokusera bort värken.
Vi fick fika och sen var det ok att åka hem.
Jag somnade så fort motorn startade och vaknade lagom när bilen rullade in på gården.
Det var skönt att få åka hem och landa efter en omtumlande dag nu försöka samla kraft och lugn inför insättningen.
Vi slappade en stund framför tv:n innan vi la oss för natten, orken var nu helt slut.

På morgon kändes som om jag blivit sparkad både fram och bak, magen hård som en balong. Vad var nu detta?
Jag drog mig upp och kollade igenom alla papper vi fått med hem där fanns ett nummer om man hade frågor, jag ringde och förklarade hur jag kände mig hon förklarade att det var vanligt att man kunde bli överstimulerade, jag skulle dricka mycket och höra av mig om det blev värre.

Under dagen försökte jag gå en liten promenad det var skönt att skingra tankarna, oro igen! Samtidigt en spänning och en längtan! Tänk om!
Jag blundade och tog några djupa andetag.
Snart bara en dag till sen ska det lilla embryot komma hem.