Ännu en morgon var kommen maken slamrade i köket klockan visade 08.00
Jag la mig på ryggen och drog mig genast samman till en boll det gjorde så ont! Jag skrek efter maken nått är fel! Det strålade ner i vänster ben svetten pärlandes över hela ryggen jag behövde spy.
Han satte sig på golvet och tog min hand jag ringer in sa han tyst.

Hon som svarade sa att vi skulle komma in på en gång, maken hjälpte mig in på toaletten av med pyjamasen och satte mig på toan.
Det var kladd i trosorna mer än kvällen innan rostfärgat jag orkade inte gråta ville bara att smärtan skulle försvinna nu!

Vi sa inte mycket till varandra det kändes svårt att andas, som att vi höll på att bli uppslukade av sorg och rädsla.
Vi visste att detta inte skulle sluta bra.

Jag gick dubbelvikt till bilen och höll maken krampaktigt i handen, Även i bilen låg jag över mina knän tomhet tysthet smärta ekade i huvudet.

Det gick fort till akuten vi fick hjälp omgående mig la dom på en brits, jag försvann stundvis vaknade till av att en läkare sa att vi måste ta av dig och göra en undersökning.
Jag försökte sätta mig upp men kroppen löd inte, tydligen flyttade dom över mig i en gynstol och gjorde ett vaginalt ultraljud jag kved av smärtan.
Läkaren sa är du verkligen gravid? Här finns inget foster, jo sa maken vi har testat flera gånger.. Läkaren flyttade omkring med staven och plötsligt stannade han vid vänster äggstock där satt nått sa han, embryot har fastnat fel.
Det växte och utvecklades i min äggledare.
Jag är ledsen sa han ni har drabbats av ett utomkvedshavandeskap...
Embryot måste opereras bort och det är nu annars kommer detta inte sluta bra.

Jag började skaka skrek och grät om vartannat, varför varför!!
Nej jag tänker inte operera bort det, plötsligt struntade jag i smärtan försökte sätta mig upp fort, nån ville hjälpa mig upp men jag skrek bara rör mig inte!!
Rör inte vårt barn...