Vi fick åka till Lindköping och träffa en läkare för planering inför vårt första försök.
När vi kom fram möttes vi av en barsk sköterska som visade oss till ett väntrum, där satt ett par kvinnor vissa med gigantiska gravidmagar.
Det fladdrade till i hjärtat och knöt sig i magen på samma gång, tänk om vi inte är redo?
Då var jag 32 år.

Efter runt 20 minuter senare kommer samma sköterska och hämtar oss för blodprovstagning, allt ska tas hiv, infektionsprover osv sedan vidare till läkaren.
Jag minns inte vad han hette eller hur han såg ut knappt vad han sa, allt gick så fort! plötsligt visade sköterskan hur jag skulle ta mina hormoner i magen samtidigt pratade läkaren om Thomas ingrepp som skulle göras samtidigt som mitt äggplock.
Jag ville säga att allt gick för fort, men satt istället tyst och försökte samla in nån information.
Vi skulle sätta igång efter nästa mens.

Vi åkte därifrån med massa frågor och en påse med information och recept men ändå med en förväntan.

Dagen efter var vi tidigt på Apoteket och hämtade ut massa sprutor, ampuller, vätskor och ägglossningsstickor.
Nu var det bara att invänta mensen och det kändes som en evighet innan den äntligen kom, vanligtvis bävade jag varje månad att den skulle komma.
Äntligen dax att ta första sprutan maken och jag läste å läste och han blandade mätte upp å sen var det bara att ett rejält ta i magen och sticka.
Det kändes men det gick fort, nu var vi på gång!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Veckorna gick och även månader, jag hittade saker att förströ mig med försökte bara finnas och vara. Vi hade börjat nudda och nämna att är vi redo att ge upp redan? Eller hur kände vi? Någonting inom mig fortsatte att påkalla min längtan efter barn...

Jag var en flitig besökare till kuratorer, psykologer gjorde akupunkturer testade massage och promenader under några månader. Jag köpte dyra kapslar på hälsokosten för att kroppen skulle må bättre fast jag vet inte om det gjorde nån skillnad egentli...

Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls. Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familje...

Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade. Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet. Vi var dömda andades bara...

Natten gick och dagen efter framåt middagstid kände jag en bekant smärta på vänster äggstock, hjärtst stannade till för en stund jag försökte slå bort tanken att någonting skulle vara fel. 2 dagar senare ligger jag på akuten med knäna mot magen oc...