Ännu en väntan i två veckor skulle vi nu gå här och hoppas med allt vi är.
Jag pratade med våra små ägg och bad att dom nu skulle fastna rätt och att äntligen få någonting utav detta kämpande.
Jag åt bra och var rädd om mig, vi försökte leva på som vanligt men samtidigt blir det så onaturligt för vi båda gick i ett ständigt spänningstillstånd.

Jag blev så besviken att jag tappade den starka positiva känslan så fort, jag lyssnade massa på avslappningsskivorna och hittade på saker mest hela dagarna.
Vissa timmar kunde jag faktist känna mig riktigt stark och vågade tro att det kommer bli bra.
Nettan var ett stöd och peppade mig så mycket hon kunde, försökte få mig på andra tankar det uppskattade jag så mycket.
Det är skönt att ha någon som känner en så väl.

Som förra gången gick dagarna fortare än vad jag ville ibland.
Dag 5 tyckte jag redan att mensvärken gjorde sig påmind, samtidigt visste jag att det var för tidigt att säga verken bu eller bä ännu.
Detta med att ta en dag i taget....