Jag hade börjat skriva på en lista inför nästa försök.
Gravtester, ägglossningsstickor, ringa om vaggisar, trosskydd det var nog mest en förberedelse för psyket.
Som att jag skulle skaka om mig själv till att vakna.
Längtan hade vuxit fram mer och mer och även hoppet tittade fram då och då.
Ett hopp om att nästa lilla embryo skulle fastna på rätt ställe och bädda ner sig.
Rota sig ordentligt och växa till vårt efterlängtade barn.

Nu väntade vi bara på nästa mens och det kändes som en evighet!
När man inte vill ha den kommer den fortare, men vill man se den så kan den minsann hålla sig borta.

Igår gick vi igenom garderoberna i sovrummet och till min glädje hittade jag mina gamla avslappnings skivor, jag köpte dom för nått år sedan och använde dom flitigt ett bra tag innan dom glömdes bort.
Nu ska dom hjälpa mig att skapa magi.
Hoppet att dom ska hjälpa mig att hålla mig lugn det är det jag håller mig fast vid nu.

Det bästa skulle ju vara om dom kunde söva ner mig de två första veckorna efter insättningen, så blir man väckt och då får man se om det tagit sig eller inte ja det är ju ett skämt :) Men det hade passat mig bra iaf.

Stressen, oron, hopp och förtvivlan om vart annat är så otroligt knäckande.
Jag brukar tänka på vänner omkring som blivit gravida som börjat må dåligt testat sig och varit i 2-3 månaden tänk all stress dom slipper innan, vi vet från dag ett att nu finns ett ägg där och ska fasta eller inte.
Det är orättvist!
Men vem har sagt att livet är rättvist!?