Vi kämpade på försökte få dagarna att handla om någonting förutom tomhet och sorg, vi sökte tröst i att festa hänga med kompisar ibland kände jag inget alls.
Jag var noga med att undvika kompisar med barn eller sånna vi visste försökte bilda familjer ja allt för att stänga den smärtsamma dörren.

Ibland kändes det som jag lyckats döda den biten av mig själv att sluta vilja ha barn, dock höll den bara i sig max några dagar sedan växte klumpen igen. Ska jag någonsin bara kunna acceptera?

Varför kunde inte bara längtan försvinna och dö ut?...