Ett ständigt mörker följde oss de närmaste veckorna, jag ville ingenting det var som om jag inte existerade.
Vi pratade knappt med varandra det var mest en enorm tomhet ännu en gång, förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet.
Vi var dömda andades bara, tänkte inte...jag hatade min kropp varför ville den mig så jävla illa!!
Ärren på min kropp gjorde sig påminda av värk till och från som att jag en sekund kunde glömma..

Glömma att vi ännu en gång misslyckats.....